Hillareds socken har en mycket gammal historia. Namnet sträcker sig sannolikt till de tidiga bosättningarna med utgångspunkt från dess betydelse. Namnet Hillared sönderfaller i två delar där ”hill” står för kulle och ”red” står för röjning, d.v.s. det var en odlingsröjning på en kulle, vilket är exakt vad vi finner i Läggared, där sannolikt de tidigaste bosättningarna skedde.
Gälared och stiftelsen
Gården Gälared är känd sedan tidig medeltid och omfattar i det närmaste halva Hillareds socken. Gården beboddes då som vi vet från bl.a. gravtavlan på kyrkan, av släkten Gylta. I slutet av 1400-talet gifte sig en Lilliehöök med en dotter i släkten Gylta och på så vis kom ätten Lilliehöök att under närmare trehundra år påverka Hillareds historia. Mot slutet gifte sig en dotter med greve Bonde, som vi känner från ”Greve Bondes donation”. Greve Bonde skapade en stiftelse för att bidra till åldringsvården på Gälared. Avkastningen skulle gå till fyra fattiga åldringar på Forsbäck, som gick under namnet ”Donationen” med utgångspunkt från att detta ålderdomshem tillkommit i greve Bondes donation som ekonomiskt underlag. Under senare tid har avkastningen gått till Hillareds del i en diakonissa, som delats med Sexdrega församling där nu även Hillared ingår.
Lilliehöök innehade gården Gälared ända fram till mitten av 1700-talet, då den övergick till landshövdingen friherre Carl Georg Siöblad. Dennes arvingar sålde Gälared till f.d. korpralen vid gardet Daniel Schedvin. Denne hade 1756 som belöning för att han avslöjat försöken att störta regeringen och stärka hovpartiets makt av Riksens ständer blivit adlad och därutöver utnämnts till löjtnant samt tilldelats ett belopp om 100 000 daler kopparmynt, som skulle användas för inköp av ett fideikommiss för honom. Efter en del andra förslag erhöll han så 1762 gården Gälared att besittas såsom fideikommiss. Detta har därefter gått inom släkten fram till år 1966, då dess siste innehavare avled och fideikommisset upplöstes. Den siste fideikommissarien Daniel von Schedvin och hans hustru, som avled kort därpå, hade testamenterat halva Gälared att bilda Gunilla och Daniel von Schedvins stiftelse. Den andra hälften av gården, som först kommit till en broder till Daniel von Schedvin, vilken emellertid även han snart avled, inköptes sedermera av stiftelsen, som sålunda numera äger hela gården.
Läggared
Som ovan nämnts är Läggared sannolikt den äldsta boplatsen i Hillared. Länge trodde forskarna att skogsbygden i södra Västergötland inte hade blivit uppodlade förrän på medeltiden. På 1980-talet kunde emellertid kulturgeografer och arkeologer konstatera att det fanns stora system av övergivna åkrar i skogarna, som var mycket äldre än man tidigare trott.
I Läggared påbörjades odlingarna för cirka 3000 år sedan. Människorna röjde upp ett område och sådde. efter några år var marken utsugen och man fick röja upp ett nytt område, Man fortsatte på detta sät för att efter ett 20-tal år återkomma till den första röjningen. Odlingsmetoderna förbättrades allt eftersom och därmed försvann också de flesta spåren av de forntida odlingarna, som sannolikt sträckt sig över hela åsen. I den östra delen av Läggareds by kan vi dock se rester av dessa uråldriga odlingssystem, vilka på senare år dokumenterats och skyltats och på så vis gjorts tillgängliga för allmänheten.
Byn låg ursprungligen mitt på sydostsidan av åsen, där finns också trots skiften en betydande del av byns byggnation kvar.
Veka
Byn Veka är av betydligt yngre datum. Någon koncentrerad by av gammalt slag har tydligen aldrig förekommit vilket tyder på att bebyggelsen kom till först på 1800-talet.
Skedskamma
Byn Skedskamma tillhörde i stort sett gården St Skedskamma fram till början av 1900-talet. Gården köptes då av några virkeshandlare från Småland, vilka högg ned all skog och sedan 1914 sålde tillbaka gården till förre ägaren. Därefter styckades gården upp och de tidigare torpen blev egna gårdar.
Gamla stationen med omnejd
1885 invigdes Kindbanan, d.v.s. järnvägen mellan Borås och Svenljunga. Hillared fick sin första järnvägsstation och ett mindre samhälle växte upp. 1902 hade emellertid denna järnväg tjänat ut och en ny anlades. De flesta husen flyttades till det nya samhället.
Nuvarande samhället
Den nya järnvägen sträckte sig från Borås till Alvesta, Svenljunga anknöts genom en smärre ändring av den södra delen av Kindbanan till Hillareds nya station och Hillared blev en järnvägsknut. Före järnvägen anlades fanns i centrala Hillared ingen större bebyggelse, det viktigaste var Gälared och det tidigare som änkeboställe uppförda Stallberget.
Då järnvägen kommit till började emellertid samhället växa. Probelemet var svårigheten att få köpa mark eftersom denna tillhörde fideikommisset. Lösningen var till en början att arrendera marken. 1925 kom den s.k. ensittarlagen, som berättigade till köp av sådana tomter, som bebyggts före 1918 års utgång. Godsägare Daniel von Schedvin blev emellertid så irriterad på detta att han i fortsättningen vägrade arrendera bort en enda meter till någon männsika. Hillareds samhälle kunde då endast expandera söder om Ätran där marken ej tillhörde fideikommisset.
1930 dog godsägaren och hans son Robert övertog gården. Denne hade andra idéer och var dessutom intresserad av pengar vilket gav en möjlighet för CR Bergqvist att friköpa ett större markområde för att anlägga villatomter. Området var på 114.000 kvm och affären var klar 28 juni 1939. En brunn hade redan borrats och vägar anlades varefter nybyggnationen påbörjades.
1952 bildades Lysjö kommun där Hillared ingick. Kommunen fick med tiden ett större intresse för att hantera nybyggantionen och resternade del av gamla tomtområdet köptes av kommunen, som dessutom köpte ytterliagre mark från fideikommisset och på detta sätt har Hillareds samhälle växt allt längre mot norr och öster.
Sandbergsbyn
Bröderna Sandberg hade tidigt lärt sig att sy och efter ett antal år med hemsömnad byggde de 1937 en syfabrik i närheten av sitt föräldrahem. Runt denna växte sedan upp ett antal villor. Fabriken byggdes till två gånger och hade under sin blomstring ett betydande antal anställda. 1968 tröttnade emellertid bröderna på att ha anställda. De fortsatte dock själva att arbeta i fabriken näst intill fram till sin död i slutet av 1980-talet. Fabriken var unik så tillvida att bröderna till skillnad från andra i branschen var väldigt försiktiga med förnyelsen av maskinparken. Detta innebar att Borås Tekomuseum vid brödernas bortgång kunde ta över en igång varande fabrik från 30-40-talet. Bröderna har också visats i TV vid flera tillfällen, där man har visat deras ålderdomliga och idoga arbete. Vid någon av dessa intervjuer fälldes de nu bevingade orden, vilka också återfinns på brödernas gravsten, ”En får inte slöa till”. Under ”Arkiv” här på hemsidan kan SVT’s film om bröderna ses.